Drömhuset

När jag första gången besökte S. Martinho blev jag "kär" i det röda, förfallna huset vid kajkanten.

Detdär vill jag ha, har jag sagt åt alla som besökt mej här.

Men, ingen har vetat vems huset är, och förfallet har bara ökat.

Ibland var huset och gården full med magra vildkatter. Ett år smakade jag på vindruvor, som trots förfallet växte framför huset.

Nu har huset fått liv. En lyftkran byggdes framför och en arbetsbarack. Flitiga byggnadsarbeterare river en mur, som lutade och annars skulle ha fallit mot grannhuset.

Vem som bygger vet jag inte. Det är inte jag.

(Glömde koderna till Veikkaus hemma, kanske, kanske....)